Hos läkaren: Hur ställs diagnosen?

Läkaren fastställer artros-
diagnosen på basis av symptomen, ledundersökningen och röntgenbilder. Vanligtvis ställs diagnosen av en allmänläkare i primärvården, dvs. i en hälsocentral eller en företagshälsovårdscentral.

För att ställa diagnosen artros krävs huvudsymptomet smärta i lederna. Läkaren känner på lederna med fingrarna. Utmärkande för artros är tryckömhet vid ledmellanrummet, men också vid benets kanter och musklerna runt leden. En svullen led har att göra med en lindrig inflammationsfas och kan vara lite varm.

Läkaren uppskattar patientens rörelseförmåga, ledernas rörlighet och muskelstyrkan. Ledens rörelsebanor minskar i takt med att artrosen blir värre. I fråga om fotleder uppskattar läkaren den allmänna rörligheten (att gå ner på huk, att gå). Artros i höft-, knä- och vristled kan orsaka haltande och svårigheter att huka sig ned. Artrosen utvecklas inte alltid jämnt t.ex. på båda lemmarna eller på båda sidorna av knäet eller höften. Rörligheten i enskilda leder mäts med en ledvinkelmätare. Vid diagnosen beaktas särskilt skillnaderna mellan lederna på olika sidor. När läkaren undersöker rörelseomfånget kan patienten uppleva smärta särskilt i extrema positioner. Det är också vanligt att det hörs ett rasslande ljud från leden.

Långt framskriden artros i fingrar, stortåns grundled och knä kan ofta konstateras med bara ögat. Leden är svullen och den kan ha en fel ställning. Vid artros i knä skadas inre sidan av ledhuvudet och det kan orsakahjulbenthet. Benpålagringar eller bentaggar (osteofyter) och det minskade ledbrosket kan förändra leden. Detta sker typiskt vid artros i fingrarnas ytter- och mellanleder.

Om läkaren på basis av ledvärken och den begränsade rörligheten misstänker att patienten har artros bekräftas diagnosen med en röntgenundersökning. Röntgenbilden visar de förändringar som sjukdomen orsakat: ledmellanrummet har smalnat efter att ledbrosket har försvunnit; benvävnaden under ledbrosket, det subkondrala benet, har tätnat(skleros); det har bildats benhålor (cystor) och bentaggar (osteofyter).

Det är inte alltid som smärtan och röntgenbilden matchar. Den artros som syns i röntgenbilden orsakar inte alltid smärta och all smärta syns inte alltid i röntgenbilden. En magnetundersökning visar tidiga förändringar i leder med större noggrannhet än röntgen, men den är inte den primära undersökningsmetoden och hör inte till de grundläggande diagnostiska metoderna. De ledbrosksförändringar som syns i en bild tagen med magnetundersökning har nödvändigtvis inte någon koppling till smärtsymptomen.

Laboratorieundersökningar (t.ex. blod-, ledvätske- och urinprov) har ingen betydelse för bedömningen och uppföljningen av artros.

Copyright 2014 Finlands artrosförening. Alla rättigheter förbehålls.