Smärtbehandling med läkemedel

Det finns ingen medicin som botar artros, men det är viktigt att behandla den smärta som hindrar rörligheten. Paracetamol och antiinflammatorisk gel för lokalt bruk passar bra för egenvård. Man måste dock komma ihåg att följa läkarens ordination.

Smärtbehandling med läkemedel minskar symptomen vid artros. Målet med behandlingen är att lindra smärtan och förbättra funktionsförmågan. Smärtstillande medel gör det lättare att röra på sig. Det finns inget läkemedel som botar artros eller hindrar sjukdomens framfart. Det bästa resultatet nås genom att kombinera behandling med läkemedel med motion och annan behandling utan läkemedel.

En läkare planerar smärtbehandlingen med läkemedel individuellt för varje patient och ger handledning efter patientens behov. I början ges svaga läkemedel så att man kan byta till starkare alternativ då smärtan förvärras. De viktigaste medicinerna är paracetamol, antiinflammatoriska läkemedel (också sådana som kan appliceras på huden), opioider och ledinjektion med glukokortikoider (kortison) och hyaluronan (t.ex. tuppkamsextrakt).

Paracetamol
Paracetamol är ett effektivt och tryggt läkemedel och är därför det främsta smärtstillande alternativet för egenvård vid artros. Effekten är lika bra eller något sämre än hos antiinflammatoriska läkemedel. Paracetamol påverkar sannolikt det centrala nervsystemet. Det är inte ett antiinflammatoriskt preparat, så det har inte heller de typiska oönskade biverkningarna som antiinflammatoriska läkemedel har.

En vanlig trygg dos är ½–1 tabletter (500–1 000 mg) med 4–6 timmars mellanrum högst tre gånger i dagen. Med vanliga doser och tillfälligt bruk förekommer det mycket sällan oönskade effekter. Långvarigt bruk och överdoser ökar däremot risken för mycket allvarliga skador på levern.

Antiinflammatoriska smärtstillande läkemedel
Om paracetamol inte har tillräcklig effekt är det dags för antiinflammatoriska smärtstillande läkemedel. De påverkar ledvävnadernas smärtnervsändar.

Receptfria antiinflammatoriska och smärtstillande, oralt intagna läkemedel (t.ex. ibuprofen och ketoprofen) är bra alternativ vid mild och kortvarig artrossmärta. Receptfria mediciner är dock endast avsedda för att behandla tillfälliga symptom under högst några dagar. Mer information om hur man väljer rätt preparat och om trygg egenvård fås på apotek.

Om de antiinflammatoriska läkemedlen inte ger någon effekt efter 3–5 dygn ska man inte fortsätta kuren, utan då är det bäst att vända sig till en läkare. Läkaren kan ordinera ett läkemedel som är lämpligare för långvarigt bruk.Traditionella receptbelagda antiinflammatoriska och smärtstillande läkemedel (t.ex. ibuprofen, naproxen, diklofenak, ketoprofen) säljs på apotek under flera namn. Vid behandling av ledvärk används de i minsta möjliga effektiva doser och under så kort tid som möjligt. Alla antiinflammatoriska smärtstillande läkemedel är i medeltal lika effektiva när det gäller att lindra ledsmärta. Effekten och biverkningarna är svåra att förutspå, eftersom olika preparat verkar på lite olika sätt hos olika människor. Det är därför som man ofta måste byta läkemedel.

Kända biverkningar av antiinflammatoriska smärtstillande läkemedel är bl.a. retning på matsmältningskanalen (t.ex. sår), överkänslighetsreaktioner, högt blodtryck, blödning och svullnad. Man kan minska risken för problem i matsmältningskanalen genom att använda s.k. COX-2-oselektiva (etodolak, meloxikam eller nabumeton) eller COX-2-selektiva (etoricoxib eller celecoxib) läkemedel eller genom att kombinera traditionell behandling med antiinflammatoriska smärtstillande läkemedel med ett läkemedel som skyddar magens slemhinna (protonpumpshämmare, H2-blockerare ellermisoprostol).

Faktum är att alla antiinflammatoriska smärtstillande läkemedel är förknippade med en svagt ökad risk för hjärt- och kärlsjukdomar, såsom hjärtinfarkt och slaganfall. De kan dessutom öka risken för hjärt- och leversvikt. Var alltså noggrann med att följa läkarens ordination och bruksanvisningarna.

Antiinflammatoriska smärtstillande läkemedel för lokalt bruk
Lämpliga läkemedel för egenvård vid artros är också sådana antiinflammatoriska smärtstillande geler för lokalt bruk som appliceras på huden (diklofenak och piroxikam). De kan användas antingen ensamt eller tillsammans med andra läkemedel (t.ex. paracetamol) och de passar bäst för smärtbehandling vid artros i knä, händer och fotleder då det finns lite mjuk vävnad på leden.

Gelen masseras vanligen försiktigt in i huden 2–4 gånger i dygnet. Antiinflammatoriska smärtstillande geler för lokalt bruk har färre biverkningar än de antiinflammatoriska läkemedel som tas oralt. Men effekten är alltid individuell. Om smärtan inte går över efter 1–2 veckors behandling enligt anvisningar lönar det sig att vända sig till en läkare. Det finns en risk för ökad ljuskänslighet vid behandling med dessa geler, så det är en bra idé att skydda huden mot solen.

Opioider
Om paracetamol och antiinflammatoriska smärtstillande läkemedel inte har tillräcklig smärtlindrande effekt, eller om biverkningarna hindrar behandlingen, kan läkaren också ordinera opioider för behandlingen av artrossmärtan. Opioiderna är läkemedel som påverkar det centrala nervsystemet, dvs. de smärtreglerande mekanismerna i hjärnan och ryggmärgen. Tramadol och kodein är svaga opioider som är bland de mest användbara opioiderna. I Finland används kodein i kombination med antiinflammatoriska smärtstillande läkemedel eller paracetamol. Starkare opioider (t.ex. buprenorfin, oxikodon och fentanyl) kan användas med eftertanke och periodiskt som tabletter eller smärtplåster för att behandla svår artros i väntan på kirurgisk behandling, dvs. operation.

Opioider måste användas under noggrann medicinsk övervakning och enligt givna instruktioner, eftersom de kan ha allvarliga biverkningar och kan orsaka beroende. Typiska biverkningar är illamående, kräkning, trötthet och förstoppning.

Ledinjektioner
Injektionsbehandling av leder används bl.a. om behandlingen med läkemedel inte har gett tillräcklig effekt eller om den varit olämplig. Effekten av glukokortikoidinjektioner (kortison) grundar sig på deras starka inflammationshämmande inverkan. Med kortisoninjektioner kan man behandla såväl stora och små inflammerade och vätskande leder. Läkaren tappar först ut den överflödiga vätskan inuti leden och injicerar sedan kortison direkt in i leden. Injektionsbehandlingen ges vanligen tre injektioner åt gången med 2–4 veckors mellanrum, men det beror också på glukokortikoidpreparatet.

Ledinjektion med hyaluronan (bl.a. tuppkamsextrat) kan också användas för att lindra smärtan vid lindrig eller medelsvår artros i knä. Man känner inte till den exakta effektmekanismen av hyaluronan, men man antar att effekten grundar sig på de egenskaper som bidrar till att dämpa inflammationen och smärtan. Den botande effekten på smärtan och funktionsförmågan kan börja långsamt, men den räcker längre än vid injektion med glukokortikoid. Hyaluronaninjektionerna ges vanligen en injektion i veckan under tre veckors tid eller en injektion per sex månader beroende på vilket preparat som används.

Glukosamin och kondroitin
Enligt nuvarande forskning finns det just ingen skillnad mellan glukosamin och kondroitin och placebo, dvs. verkningslös medicin, när det gäller behandlingen av artros. Det finns dock människor som tycker att glukosamin och kondroitin ger en viss smärtlindring. Å andra sidan har man inte heller kunnat visa att de orsakar någon betydande skada – förutom kanske priset.

Näring och kosttillskott
En hälsosam kost består av regelbundna och mångsidiga måltider som innehåller tillräckligt med nödvändiga skyddande näringsämnen (spårämnen och vitaminer) och passligt med energi. Personer med artros ska äta regelbundet och mångsidigt för att främja sin hälsa och hålla vikten under kontroll